fråga substantiv ~n frågor 1 ärende, diskussionspunkt2 begäran om upplysning – De flesta sammansättn. med fråge- hör till 1fråga 2.
fråga verb ~de ~t
fråga efter• fråga efter el. efterfråga en vara – I fråga efter kan efter vara obetonat.
1) i en enda mening avfattat (muntligt l. skriftligt framställt) yttrande vari ngn (utan att direkt uttala ett omdöme l. en uppmaning l. önskan o. d.) uttrycker sin (l. en tänkt l. fingerad) okunnighet l. ovisshet på ngn bestämd punkt i avsikt att därmed framkalla ett svar som innehåller nödig upplysning; ofta i mera obestämd anv.: begäran om upplysning rörande ngt; stundom (numera bl. i det under a anförda uttr.) abstraktare: handling(en) att fråga, frågande; äv. oeg., t. ex. om en i frågeform framställd uppmaning l. önskan o. d. Framställa, besvara en fråga. Rikta en fråga till ngn. Göra ngn en fråga. Ställa en fråga till ngn. Överhopa l. ansätta l. bestorma ngn med frågor. Gå i ordning med frågorna; jfr 3. En dum, enfaldig, oförskämd, dåligt formulerad fråga. En öppen fråga till ngn, en fråga som framställes till ngn offentligt (särsk. i pressen). Retorisk fråga (språkv. o. estet.), retorisk figur bestående av en i frågeform avfattad framställning som icke avser att framkalla ngt svar. När the nw så stodho fast på theras frågho (dvs. vidblevo att fråga). Joh. 8: 7 (NT 1526). The frågor, opå huilke den beklagede vthi sin tortur sware skall. Lagförsl. 556 (1604). De hemmavarande .. bestormade de återkomna med ändlösa frågor om det unga Furstliga paret. Tegnér (WB) 4: 88 (1823). Tord. Om jag vill sjunga? — Det var just en fråga! Melin Snöhvit 33 (1897). — jfr BARNA-, BIKT-, HUVUD-, MOT-, RUND-, SAMVETS-FRÅGA m. fl. — särsk.
a) i uttr. frågan är fri, det står fritt att fråga. Frågan är fry: fråger man fort! Asteropherus 60 (1609). Frågan är fri, när hon är ärlig. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. frågor och svar, benämning på ett slags sällskapslek. Weste (1807). Stiernstolpe SällskL 32 (1817).
c) om fråga varmed ngn vill pröva en annans kunskaper l. klyftighet o. d. l. giva honom ngt att övertänka; särsk. i fråga om förhör i skola o. d. Få fråga(n) på ngt. Ha frågan. Han lät icke en enda fråga gå ifrån sig. En bok i frågor och svar. Listige och spitzfundige frågor. Linc. M 5 b (1640). I det högsta föllo (vid skolans årsexamen) tre frågor på man. Ödmann Hågk. 102 (c. 1805; uppl. 1918). Frågans formulering vid undervisningen. Bergqvist (1898; boktitel). — jfr BEGREPPS-, DOKTORS-, EXAMENS-, FÖRSTÅNDS-, GRUND-, HJÄLP-, IFYLLNADS-, JA-, JO-, KUGG-, NEJ-, SLÄNG-, SUGGESTIONS-FRÅGA m. fl.